Bostadspolitiken i Stockholm rullar vidare..

Det står att läsa i Metro häromdagen om den totala bristen på bostäder för unga som tvingas bo kvar hemma tills de är närmare 30 år...

Sedan dimper Södermalmsnytt ner i lådan. På framsidan syns rubriken

BERGET SPRÄNGS FÖR NYTORGETS NYA HUS

Det fina lilla berget i hörnet Skånegatan/Renstiernas gata som skapar luft i hörnet upp mot parken ska sprängas bort till förmån för bostäder.

Fine tänker jag. Bostäder behövs verkligen. Man kanske måste offra ett berg och lite luft. Läser vidare.

"Det finns helt enkelt inte så mycket mark att bebygga på östra Södermalm. Staden växer och alla bostäder behövs" säger Christina Winberg på exploateringskontoret.

Slår upp tidningen och läser vidare.

Christina Winberg säger vidare att det är naturmark med ett lågt naturvärde "Samtidigt är det här ett väldigt attraktivt område. Jag tror att många kan vara intresserade av nya lägenheter precis vid Nytorget."

JA, jävligt många vill bo där men vilka då tänker du Christina????????

DET SKA BYGGAS 30 BOSTADSRÄTTER!!!!!!

Men för i helvete! Alla som vill bo i bostadsrätt och har pengar kan redan i dag köpa sig en sådan vid Nytorget eftersom det knappt finns en enda hyresrätt kvar där. 

VARFÖR ska denna grupp gynnas ännu en gång???????

DET BORDE BYGGAS 60-70 UNGDOMS och STUDENTLÄGENHETER PÅ BERGET MED MAX HYRA 3500 kr. 

Hälften borde gå till Bostadsförmedlingens ungdomskö och hälften till studenterna!

DÅ KAN JAG TYCKA ATT DET ÄR OK ATT SPRÄNGA BORT BERGET!

Men det skulle väl sänka värdet på de omkringliggande bostadsrätterna med ett hyreshus för unga människor...

Jag är så in i helvete skitförbannad och trött på bostadspolitiken i Stockholm. På hela politiken över huvudtaget. NÄR SKA DET TA SLUT???????
/Loll

Söndag den 19 maj 2013

Det är en rubrik som passar denna dag. En dag som är tom i min kalender. En dag utan inmutad tid.

Jag har druckit mitt morgonkaffe i fönstret. Blickar ut över fjärden där båtarna tuffar förbi på väg mot Drottningholm. Då och då tutar dom. Ljudet bärs över vattnet upp till mig. Liksom ljudet från tågen när vinden blåser hitåt. Tåghjul mot spår borta vid Gamla Stan och Riddarholmen. På väg bort. Hem eller bort. Från äventyr eller mot äventyr.

Det är lite disigt, fuktigt i luften. Kelimkuddarna som jag köpte i Istanbul i höstas blir ännu vackrare i det lite bleka ljuset.

Nu hörs en ångbåtstuta igen. Jag sneglar ner mot vattnet. Ännu en båt med picknickkorgar och utflyktssugna tuffar förbi. Fågelkvitter och kråkkrax, ett svagt brus av trafik långt borta. En stor mås seglar över himlen och slår sig ner på taket mitt emot. Vinden friskar i och den känns svalare, mindre fuktig nu. Ännu ett tåg borta på bron, jag ser det genom trädens skira grönska.

Det här är nu. Precis där jag befinner mig. Mitt i det kravlösa. I den närvaro som uppstår när man ingenstans ska. I varandet.
En bil startar nere på gatan. Jag har flyttat mig över till sängen, bullat upp kuddarna bakom ryggen och skriver med datorn i knäet.

Mitt vidöppna fönster låter ute komma in. Och inne komma ut.

Det är så fantastiskt att bara leva. /Loll

Min dotter...

Jag vill bara dela hennes liveframträdande från i onsdags. Försökte ladda videon från Youtube men den ville inte hitta så jag lägger en länk i stället. Här uppträder hon med band där Monica Dominique är kapellmästare.

Värt att lyssna på! Jag vet att hon kommer stå på riktigt stora scener en dag.
/Loll

Dikt den 16 maj 2013

Livet brinner

I markerna, i trädens kronor

Hastiga vingslag

klyver hjärtats

givna tid

Markerna grönskar, vissnar

Löven spricker, faller

Någon av gångerna

är alltid

den första, den sista

/Loll

När ger man upp...

Hur mycket envishet, hur mycket tro när ingen annan tror, hur många försök utan respons.

Vet inte, men nånstans går gränsen. Gränsen då man tänker: Nu skiter jag i det här och gör något annat. Nu lägger jag inte mera tid på det här.

Lyfter blicken och ser mig om. Det finns annat att göra. Det finns fler vägar att välja.

Är jag månne vid min gräns nu? Släppa taget om och öppna famnen för...

/Loll

Glad över musiken...

Igår lirade jag och Janne på Folkkulturcentrum med lite andra fina artister. Nu börjar vårt samarbete bära frukt. Det var vår tredje spelning och vi har hittat vårt gemensamma rum. Det är så intressant det där med livet och när vägarna korsas. Det passerade 37 år innan vi korsade väg igen, denna gång med instrument i händerna. Senast vi hängde var vi tonåringar i början av allt, nu har vi börjat kana ner för backen, men det känns som vi båda är personer som rutschar ganska makligt och har kul på vägen och framför allt inte tycker att vi är för gamla för det vi vill göra.
Det är otroligt kul att jobba ihop med musik. Tidigare på eftermiddan var Fanny här och repade folkrock, och snart ska vi träffa Lisen och repa med cello. Har verkligen fått ett uppsving i musicerandet. Det är mycket inspirerande just nu. Och flera roliga gig väntar i sommar./Loll

Foto på mig o Janne: Anders Henriksson igår på Folkkulturcentrum.

Orden

Handen för munnen

Orden tål inte att sägas

Inte att bemötas

Orden låter sig begravas

Hur mycket osägbart kan begravas?

Dödgrävaren

Ger sig inte

Äter sig in

Skovel för skovel

Maskarna har lämnat orden ifred

De väntar hela, ringlande som ormar

Skarpa och klara som glasbitar

Redo att bita vid ankeln

Redo att rispa hål under foten

Orden skriver sig i blodet

I smärtan av de två huggtänderna

Dödgrävaren har gjort sitt

Graven är öppen

På stenen har någon 

ristat in

orden

/Loll den 6 maj 2013

Den 6 maj 2013

Det börjar bra. Solen skiner. Går upp i ottan, ner i tvättstugan och laddar ett par maskiner. Det är fint hemma, njuter av att se ordningen.

Traskar ut i solen och går i terapin. Bra snack idag.

Hem igen och då: Pang slår jag igen tvättstugedörren på mitt eget finger. Det blir stort och blått och går inte att böja. Och det första jag tänker är ju förstås: Konserten i morgon.

Vad blir det för virtuost gitarrspel med ett oböjligt ringfinger på höger hand. Inget "fingerpicking" i alla fall. Men våld pressar jag de tre ringarna över det sprick-svullna fingret under rinnande kallvatten. Det gör fördjävligt ont - och jag skräder inte orden. En gång till. Fördjävligt ont.

Och sen, ja då lyckas jag sparka tån i en stol, knäet i bordsbenet tappa ett glas och sprätta kokande vinbärssylt över både mig och halva köket och det är då jag bestämmer mig.

Jag stannar inne idag. Jag är övertygad om att jag skulle bli ficktjuvad, snubbla, bli påkörd och sedan  hamna i vägen för en skjutglad rånare. Om jag går rakt in i väggen här hemma överlever jag säkerligen i alla fall.
/Loll